När Ruben Östlund gjorde sin film Play tror jag att han resonerade att det var ett sätt att uppmärksamma alla om att de där inskränkta fördomarna man förkastar faktiskt även bor hos sig själv fastän man inte tror det. När han får en fråga om varför han valt att bara använda sig av invandrare som förövare i filmen kan han svara att det är frågeställaren som fokuserar på huvudpersonernas invandrarbakgrund och då åläggs alla som haft samma bryderi en sorts samvetsbörda. Genom att Ruben Östlund själv inte kommer med svar lämnar han plats åt våra egna grubblerier. I ett vidare perspektiv skulle man kunna tänka sig att Östlund undrar om det inte är så att det eviga fokuset på ett utplånande av etnicitet och ursprungs betydelse stärker folks ”etnicitets-radar”. Frågan är: stämmer Ruben Östlunds grundtes? Är det så enkelt att frågan och uppmärksamheten visar på våra egna fördomar? Givetvis skulle det kunna vara så, men jag tycker att frågan är befogad. Att vilja veta regissörens grundsyn på sambandet invandrarbarn och kriminalitet är relevant. Därför är hans provokationsförsök missriktat, eftersom det är ologiskt av honom att dra den slutsats han gör.

När Alexander Bard går på Elle-galan tillsammans med en kvinna i niqab gör han det för att det är en muslimsk vän han tycker om att umgås med eller så gör med samma intention som Ruben Östlund hade då han gjorde Play. Alexander Bard tänker då att om hans val av sällskap blir uppmärksammat är detta ett tecken på de fördomar som finns hos var och en av oss. Nu blev det inte särskilt uppmärksammat. Man kan istället säga att detta tilltag säger mer om Alexander Bards fördomar om andra än om allmänhetens fördomar om människor i niqab. Vad trodde Bard? Ingen reagerar väl på ifall en man eller kvinna kommer i niqab eller burka eller ifall en troende muslim umgås med en promiskuös bög!? Vi ser även här ett misslyckat provokationsförsök.

Fungerar det då inte att visa på mänsklighetens inskränkthet genom att gillra sådanahär fällor? Jag tror att det absolut gör det. Jag tror till och med att det är effektivt. Men vi måste se lite mer kreativa metoder!

Apropå filmen Play, skådespelarna i filmen var i sanning de mest omtalade svenska skådespelarna från 2011, efter Noomi Rapace. Ändå har ingen nämnt deras namn i debatten trots att de verkar ha gjort ett bestående intryck. Är inte det märkligt?

Visst kan man se på saker från olika synvinklar, men att säga att vissa saker var det bästa som kunde hända är väl att ta i. Livet är inte konstruerat så. Livet knullar oss alla. Det är hårt. Det är meningslöst. Och det är på intet sätt rättvist fördelat oss människor emellan. Kan vi inte bara inse detta? Vi vet inte vad som skulle kunna ha blivit om saker inte blev som de blev. Detta vågar dock ingen erkänna.

Alla kan ju inte vara lika lyckligt lottade som dessa som kommit på att det som hänt var det bästa som kunnat hända. Det måste ju finnas mängder av personer som inte gör vad de var ”ment to do”. Det måste finnas de som kommit in på scenskolan och vantrivs med att vara skådis eller vars man eller pappa forfarande finns vid deras sida trots att man inte kan kommunicera. Jag har aldrig hört någon säga exempelvis ”ja, jag är ju [valfritt yrke] nu. Det är väl inte det jag gör bäst men det var en sån jävla räkmacka för mig hit att jag liksom bara hamnade här. Jag vet inte heller riktigt vad det skulle vara som jag gör bättre, så jag harvar vidare.” Jag tror att dessa människor knappt finns. Jag tror att nästan alla går och intalar sig att allting har en mening. Det hade även Hans Rosenfeldt gjort om han inte hittat sin nya bana och Mia Skäringer hade tänkt ”pappa och jag kan inte prata med varandra men jag är glad som har honom i livet”. Allting blir så mycket tyngre om alla som gått igenom motgångar inte tänkte såhär. Varför?

Det blottlägger vår förminskande situation för andra vilket gör deras medlidande känsla än större, det finns inget som går att säga som en tröst när någon blivit orättvist knullad av livet och det är obehagligt. Detta tror jag att det vore bra om de som jobbar med samtalsstöd bar med sig. Sen tror jag också att det blottlägger vår egen svaghet för oss själva, det kan vara skitsvårt att inte gå under när man inser att det var ett orättvist knull som det inte var någon som helst vits med och som man  i efterhand inte kan påverka genom sin syn på det.

Ändå förespråkar jag den brutala, krassa synen för som jag ser det gör man sig själv en björntjänst om man kväver sorg. Det finns en enda vits med att bli knullad av livet och det är att man inser att man kan gå vidare med sorg inom sig. Man kan hantera sin blottade svaghet. Detta är inget man kan filosofera så mycket kring, än mindre romantisera kring, och om man är med ett Sommar eller Vinter i P1 eller Stjärnorna på slottet så blir det nog inte så bra TV eller radio för det enda man kan göra är att konstatera det. Vem, mer än man själv, har stor glädje av att man har en sådan vetskap inom sig själv liksom?

Sen får man ju se till att komma ihåg insikten om hänsynslöshetens överkomlighet till nästa gång hänsynslösheten gör sig påmind, något som kan vara nog så svårt. Dels för att det då är lätt att börja se livets knull som systematiska slentrianknull istället för isolerade påsättningar, dels för att vi ibland inte kan påverka att vi lägger ett ömkande skimmer över den bistra verklighetens smockor, dels för att vi vill glömma… Men prova åtminstone att tänka ”jag har gått på världens mina, det var min lott, det känns skit” nästa gång något händer dig. Det kanske finns något gott med det, men gå inte så långt som till att det var det absolut bästa som kunde hända om det inte intuitivt är vad som slår dig.

Jaoo, det var det. Lycka till!

Tar halv fyra-bussen. Det är väldigt mycket folk men gemytlig stämning.  Många får stå. Folk pratar med varandra för en gångs skull och önskar gott nytt år till främlingar när de går av. Redan när jag klivit på upptäcker jag idiot nummer ett, en tjej som håller ett säte till sin kille som står någon meter längre bak i bussen. Han verkar inte vilja sitta på sätet, men en annan kvinna vill det. Killens tjej låter inte kvinnan sätta sig. Kvinnan påpekar att sätet ju verkar vara ledigt. Killens tjej höjer rösten till sin kille. Han säger att kvinnan kan sätta sig, tjejen säger så surt hon bara kan till sin kille ”JAG HOPPAS DU SKOJAR MED MIG NU”, killen står fast vid sitt ord, kvinnan kan äntligen sätta sig.

Nästa idiot är en av alla de där som åker buss ensamma och som försöker ragga på en och frågar om man är gift. ”Nästan”, säger jag. Jag AVSKYR dessa män.

Sen öppnar en kille ett samtal med ”ser du fram emot att deklarera i år då?”. Vi pratar lite deklaration, han och hans kompis är rätt trevliga. Intill dem står en kille i gymnasieålder med rakad frilla fast med hår uppe på huvudet som han har gjort backslick av. Han har ett stort diamantörhänge i ena örat. Killen som börjat tänka på deklarationen redan nu stöter till killen med örhänget lite. Killen med örhänget tar illa upp och blir tvärförbannad. Han börjar bete sig omoget och mucka gräl, upprepar gång på gång att deklarations-killen inte får kolla på honom. Det hänger knytnävsslag i luften. Jag studerar hur han förutom att använda sig av en svart blick för att uttrycka sin stenhårda personlighet även jobbar med tungan på ett intressant sätt. Han har munnen stängd och drar sin tunga från mitten av överläppen, till kinden och till mitten av underläppen. Gång på gång i samband med något han sagt. Han måste tro att det ger ytterligare tyngd åt honom. Det gör det inte.
Deklarationskillen som får en massa provocerande frågor bedyrar att han inte ska av i Huddinge. Idioten insinuerar att det beror på att han är feg… Lagom till att första slaget ska utdelas stannar bussen i Huddinge och idioten måste tyvärr gå av… Deklarationskillen som är kvar säger något om att han hade kunnat slå till idioten, men det är ju synd att göra det på nyår. Han hade lätt vunnit en fajt i alla fall.
Alltså… Att idiotkillen är en idiot kan vi ju enas om och lämna därhän för nu, men varför är (många) killar så där som deklarationskillen? Varför säger INGEN kille under tiden (och efter) som någon försöker provocera fram bråk att han inte bråkar? Att han tycker att det är onödigt att slåss, att han blir ledsen av det och inte tycker att man bevisar något genom det, varför? Allt som den som provocerar säger efter ett sådant klargörande blir ju bara patetiskt. Inget yttrande skulle kunna vara mer avväpnande. Vem vill vinna sin machostatus på någon som inte har någon machostatus att förlora? Ofta är yttrandet sant, men oavsett om det är så att man faktiskt blir uppriktigt ledsen och nedstämd av slagsmål så är det fina att man genom att säga så faktiskt visar att man kan strunta i sin stridslystnad och för den provocerande idiotens skull kan gräva ner sitt hävdelsebegär för att man inser att det nog kan vara bra för landets alla provocerande idioter att se att det finns annat att bevisa än sin machostatus. Att vara med och sprida en sådan insikt måste ju vara en lika stor personlig vinst som vinst i en fajt.
Vad ska man med den där machostatusen till egentligen? Det är ju bara löjligt. Faktum kvarstår att situationen erbjuder en chans till statusboost, inte machostatusboost, men en slags humanistisk status… Jag skulle bli så imponerad av en person som kunde tänka lite längre för en gångs skull.

Polen ger en i alla fall lite hopp.

Dessa klipp rekommenderas varmt. Kanske skulle det även vara något för Carl Bildt, utrikesminister.

”Donna pelosa, domani sposa”

”Hårig kvinna, imorgon brud”, ”hårig kvinna är brud i morgon”.

”Donna baffuta, sempre piaciuta”

”Mustaschprydd kvinna, alltid omtyckt”

Nu skiter jag i detta.

Jag får typ hippievibes och kanske lite julkänslor också (är det inte något juligt över framträdandet?).

Om jag står på Röda Berget
Som en kraschad bil I skymningen
Kan jag höra Stockholm sjunga
Samma sånger om igen

Hösten är så klar
Och så ren och underbar
Och alla blir så mycket vackrare
Och då vill jag gå hem
Och börja allt igen
Och just så vill jag göra
Om och om och om och om igen

Röda bergen av Staffan Hellstrand