characteristic.wordpress.com

“Det var det bästa som kunnat hända. Ingenting kunde vara så bra som det är nu”-tänket

I programmet Vinter i P1 förklarar Hans Rosenfeldt att det var bra att han inte kom in på scenskolan för han hade blivit en så dålig skådis, samma sak konstaterar flera av de som medverkar i SVT:s Stjärnorna på slottet. I Stjärnorna på slottet säger Louise Hoffsten också att det såhär i efterhand nog var bra att hennes ex ville skiljas och Christer Lindarw tänker att det kanske var bra att han inte hade kontakt med sin pappa under barndomen. I Mia Skäringers vinterprogram säger hon att det fanns någon mening med sin fars död, de hade aldrig kunnat kommunicera så bra som de gör nu om han fortfarande var i livet. Det här tankesättet förstår jag mig inte riktigt på. Hur kan allt som alla varit med om ha varit det bästa som kunnat hända?

Visst kan man se på saker från olika synvinklar, men att säga att vissa saker var det bästa som kunde hända är väl att ta i. Livet är inte konstruerat så. Livet knullar oss alla. Det är hårt. Det är meningslöst. Och det är på intet sätt rättvist fördelat oss människor emellan. Kan vi inte bara inse detta? Vi vet inte vad som skulle kunna ha blivit om saker inte blev som de blev. Detta vågar dock ingen erkänna.

Alla kan ju inte vara lika lyckligt lottade som dessa som kommit på att det som hänt var det bästa som kunnat hända. Det måste ju finnas mängder av personer som inte gör vad de var “ment to do”. Det måste finnas de som kommit in på scenskolan och vantrivs med att vara skådis eller vars man eller pappa forfarande finns vid deras sida trots att man inte kan kommunicera. Jag har aldrig hört någon säga exempelvis “ja, jag är ju [valfritt yrke] nu. Det är väl inte det jag gör bäst men det var en sån jävla räkmacka för mig hit att jag liksom bara hamnade här. Jag vet inte heller riktigt vad det skulle vara som jag gör bättre, så jag harvar vidare.” Jag tror att dessa människor knappt finns. Jag tror att nästan alla går och intalar sig att allting har en mening. Det hade även Hans Rosenfeldt gjort om han inte hittat sin nya bana och Mia Skäringer hade tänkt “pappa och jag kan inte prata med varandra men jag är glad som har honom i livet”. Allting blir så mycket tyngre om alla som gått igenom motgångar inte tänkte såhär. Varför?

Det blottlägger vår förminskande situation för andra vilket gör deras medlidande känsla än större, det finns inget som går att säga som en tröst när någon blivit orättvist knullad av livet och det är obehagligt. Detta tror jag att det vore bra om de som jobbar med samtalsstöd bar med sig. Sen tror jag också att det blottlägger vår egen svaghet för oss själva, det kan vara skitsvårt att inte gå under när man inser att det var ett orättvist knull som det inte var någon som helst vits med och som man  i efterhand inte kan påverka genom sin syn på det.

Ändå förespråkar jag den brutala, krassa synen för som jag ser det gör man sig själv en björntjänst om man kväver sorg. Det finns en enda vits med att bli knullad av livet och det är att man inser att man kan gå vidare med sorg inom sig. Man kan hantera sin blottade svaghet. Detta är inget man kan filosofera så mycket kring, än mindre romantisera kring, och om man är med ett Sommar eller Vinter i P1 eller Stjärnorna på slottet så blir det nog inte så bra TV eller radio för det enda man kan göra är att konstatera det. Vem, mer än man själv, har stor glädje av att man har en sådan vetskap inom sig själv liksom?

Sen får man ju se till att komma ihåg insikten om hänsynslöshetens överkomlighet till nästa gång hänsynslösheten gör sig påmind, något som kan vara nog så svårt. Dels för att det då är lätt att börja se livets knull som systematiska slentrianknull istället för isolerade påsättningar, dels för att vi ibland inte kan påverka att vi lägger ett ömkande skimmer över den bistra verklighetens smockor, dels för att vi vill glömma… Men prova åtminstone att tänka “jag har gått på världens mina, det var min lott, det känns skit” nästa gång något händer dig. Det kanske finns något gott med det, men gå inte så långt som till att det var det absolut bästa som kunde hända om det inte intuitivt är vad som slår dig.