characteristic.wordpress.com

Nyårskollektivtrafiken

Nyårsnatten, åker hem från stan. Ganska många verkar ha firat in året klart, på centralen är det en hel del människor. Någon pantad idiot avfyrar en raket på perrongen för Mörby/Ropsten-tåget. Så jävla hjärncellsbefriat. Tur att ingen blev skadad!

Tar halv fyra-bussen. Det är väldigt mycket folk men gemytlig stämning.  Många får stå. Folk pratar med varandra för en gångs skull och önskar gott nytt år till främlingar när de går av. Redan när jag klivit på upptäcker jag idiot nummer ett, en tjej som håller ett säte till sin kille som står någon meter längre bak i bussen. Han verkar inte vilja sitta på sätet, men en annan kvinna vill det. Killens tjej låter inte kvinnan sätta sig. Kvinnan påpekar att sätet ju verkar vara ledigt. Killens tjej höjer rösten till sin kille. Han säger att kvinnan kan sätta sig, tjejen säger så surt hon bara kan till sin kille “JAG HOPPAS DU SKOJAR MED MIG NU”, killen står fast vid sitt ord, kvinnan kan äntligen sätta sig.

Nästa idiot är en av alla de där som åker buss ensamma och som försöker ragga på en och frågar om man är gift. “Nästan”, säger jag. Jag AVSKYR dessa män.

Sen öppnar en kille ett samtal med “ser du fram emot att deklarera i år då?”. Vi pratar lite deklaration, han och hans kompis är rätt trevliga. Intill dem står en kille i gymnasieålder med rakad frilla fast med hår uppe på huvudet som han har gjort backslick av. Han har ett stort diamantörhänge i ena örat. Killen som börjat tänka på deklarationen redan nu stöter till killen med örhänget lite. Killen med örhänget tar illa upp och blir tvärförbannad. Han börjar bete sig omoget och mucka gräl, upprepar gång på gång att deklarations-killen inte får kolla på honom. Det hänger knytnävsslag i luften. Jag studerar hur han förutom att använda sig av en svart blick för att uttrycka sin stenhårda personlighet även jobbar med tungan på ett intressant sätt. Han har munnen stängd och drar sin tunga från mitten av överläppen, till kinden och till mitten av underläppen. Gång på gång i samband med något han sagt. Han måste tro att det ger ytterligare tyngd åt honom. Det gör det inte.
Deklarationskillen som får en massa provocerande frågor bedyrar att han inte ska av i Huddinge. Idioten insinuerar att det beror på att han är feg… Lagom till att första slaget ska utdelas stannar bussen i Huddinge och idioten måste tyvärr gå av… Deklarationskillen som är kvar säger något om att han hade kunnat slå till idioten, men det är ju synd att göra det på nyår. Han hade lätt vunnit en fajt i alla fall.
Alltså… Att idiotkillen är en idiot kan vi ju enas om och lämna därhän för nu, men varför är (många) killar så där som deklarationskillen? Varför säger INGEN kille under tiden (och efter) som någon försöker provocera fram bråk att han inte bråkar? Att han tycker att det är onödigt att slåss, att han blir ledsen av det och inte tycker att man bevisar något genom det, varför? Allt som den som provocerar säger efter ett sådant klargörande blir ju bara patetiskt. Inget yttrande skulle kunna vara mer avväpnande. Vem vill vinna sin machostatus på någon som inte har någon machostatus att förlora? Ofta är yttrandet sant, men oavsett om det är så att man faktiskt blir uppriktigt ledsen och nedstämd av slagsmål så är det fina att man genom att säga så faktiskt visar att man kan strunta i sin stridslystnad och för den provocerande idiotens skull kan gräva ner sitt hävdelsebegär för att man inser att det nog kan vara bra för landets alla provocerande idioter att se att det finns annat att bevisa än sin machostatus. Att vara med och sprida en sådan insikt måste ju vara en lika stor personlig vinst som vinst i en fajt.
Vad ska man med den där machostatusen till egentligen? Det är ju bara löjligt. Faktum kvarstår att situationen erbjuder en chans till statusboost, inte machostatusboost, men en slags humanistisk status… Jag skulle bli så imponerad av en person som kunde tänka lite längre för en gångs skull.