characteristic.wordpress.com

Jag är hemma och känner mig euforisk och lite patetisk (såpass att jag tror att jag måste skriva och tacka, mitt första ”typ tack för hjärtdefilibrationen”-brev). Detektivbyråns-spelning på Arvika var magisk. De spelade på min favoritscen, men den var alldeles för liten för dem med tanke på hur många som ville se dem. Själv blev jag stående lite utanför Andromedas tak och blev nostalgisk, optimistisk, varm och just nu. Tankarna drogs till min feta hembygd, mitt fina Värmland. Och till det enkla klockspelet kom tårar. Tårar till en ganska så repetitativ musik utan text och med dragspel. Tillåt mig att ta tillbaka allt ont jag någonsin sagt om dragspel.
Det märks tydligt på artisten om de ser spelningen bara som en i mängden eller som en unik. DB utbrast inte i något ”jävlar vilken bra publik” och ”fan vad kul att ni är här”, utan det var mest en stillsam känsloström (nånstans bland all inlevelse, koncentration och glädje) och en pulserande tacksamhet och ”ni är så fina”, från hjärtat. De är så fina när de säger att vi är fina.
Jaha jag är väl lite patetisk jag med, men gärna det om det för med sig denna upprymdhet.

Andra jag såg: James Yuill, lite Hoffmaestro, Santigold, Parken, Lorents & M. Sakarias, lite Röyksopp (m. Robyn och Dreijer), Sirqus Alfon, lite Sounds m.fl. Nu kom morgontidningen ner i brevlådan här. Shit vad brevbäraren gasar.