characteristic.wordpress.com

Handlade lite i dag efter ännu en teorilektion (bara en kvar, text från en power point-bild: ”Tuta aldrig på en häst i trafiken” – komiskt).

Paprika, yoghurt och jordnötter. I affären ställde en gammal lärare rätt alla kundkorgar. Han har alltid varit speciell. Egentligen är det inget annat än omtänksamt att ställa rätt korgarna åt personalen (som alltid har en kollega som samtalspartner i kassan i denna affären) och kunderna men jag får lite galningscreeps av det. Typ ”har människan inget viktigare för sig?”, i min värld är det ett supertypiskt tecken. Jag ogillar att jag tänker så. På vägen in i affären sålde en lite kille majblommor och på vägen ut tänkte jag köpa fem små, men då hade han gått…

Löpsedlarna feta ord handlar om Engla och hennes mördare. När pappa berättat att de hittat henne blev jag kall och frågade om hon levde. Sen gick jag in på internet men inget hade hunnit skrivas om återfinnandet där än. Till en början när det inte fanns så mycket information att hämta tyckte jag t.o.m. att Expressen hanterade det bra. Nu får jag kväljningar när jag läser om hur mördarens familj och vänner talar ut och förmedlar foton ur det privata familjealbumet, om hur man lägger upp videofilmer på mördaren och hur mammans handskrivna brev blivit inscannat och kablas ut i alla medier. Allmänintresse? Pyttsan. Vi får så mycket mer än vi vill ha. Kanske till och med mer än vad alla de inblandade egentligen vill dela med sig av. Pressetik innefattar ju också att värdera de anhörigas bedömningsförmåga. Fy fan jag blir så ÄCKLAD!