characteristic.wordpress.com

Det politiska läget i Kina är ju inte en förebild för övriga världen sedan länge. Min käre kinesiska granne (som hamnat på fel utbildning pga att hans knaggliga engelska missuppfattats, som liksom alla andra kineser är en förespråkare av innetofflor, som sätter i gång brandlarmet men struntar i det) förklarade för mig häromdagen flinande att oppositionen i Kina har fått fly till Taiwan. Jag sympatiserade med honom när han förklarade hur grotesk situationen var i Kina under 2:a VK och hur bra det kunde vara om Taiwan och Kina kom överrens, (han ville iofs att Taiwan skulle vara en del av Kina).
Dock var jag tvungen att bita mig i tungan när han sa att Kina aldrigaldrig invaderar eller är våldsamma mot nån som inte är våldsamma mot dem först. Jag gjorde en ansats att försöka få fram att det aldrig är ens fel att två träter, som det brukar heta. Men han stod på sig. Jag funderar på hur mycket kinesens atttyd är ett resultat av Kinas nationalism (och hur den sprider sig numera), det är nog som sagt inget för övriga världen att ta efter.

Ett mer känt nationalistiskt land är Japan (för många vill nog hävda att det i Kina finns en motsättning mellan deras nationalism och kommunism), är Japan så mycket bättre då? Ett helt annat statsstyre, men knappast någon förebild det heller. Avhopp, självmord, USA-stöd, grodor om 2:a VK och förolämpningar har nu nått sin kulmen och de har inte längre någon premiärminister - läs mer här.
Båda historierna känns inte så otroliga, mer som asiatiska klichéer. Fast ändå – kanske är det lite i klass med det återkommande svenska pinsamheterna. Denna härvan kanske inte är konstigare än moderaternas ministeromsättning…